Går och funderar på så mycket som jag inte riktigt törs skriva här i bloggen, men egentligen skulle vilja.. Rädd att eventuellt trampa någon på tårna, såra eller göra någon illa. Varför jag nu tänker så, det är ju bara sanning jag vill skriva ner. Människor som blir sårade av sanningen borde väl egentligen se till att inte hamna i den sanningen? Haha. Låter mer trassligt än vad det är tror jag.

Ibland känns det jobbigt att vara singel. Inte för att jag saknar en kille, utan för att saker och ting blir så jävla märkliga mellan varven. Man träffar någon, tänker på någon, tycker om någon, som man inte är tillsammans med, som man inte har någon rätt till. Det är ju så mycket enklare att bara vara ihop. Fast det vill jag ju ändå inte. Puckomig!

Känns som att någon leker lite med mig. Eller vi leker tillsammans. Jag fixar det rätt bra, följer med i spelet och det gör mig inte jättemycket att det är lite småknäppt. Men om jag nu inte hade fixat det, om det hade gjort mig illa att han bara leker.. Hur hade han gjort då? Ibland känner jag faktiskt att det kanske inte är helt okej. Det är inte kul. Ändå vill jag inte lägga ner. Nästan som på jobbet när barnen leker något som man vet innebär att någon snart kommer bli ledsen. Man försöker avbryta och styra upp, men får höra att "men han/hon tycker det är kul". Jag är den där tjejen som uttrycker att det är "kul" eller "okej" att man  leker lite våldsamt. Fast egentligen är jag rädd och det vore bra om någon kom och avbröt det hela!

Tror inte att någon begriper vad fan jag gaggar om. Men så får det vara ;). Har ingen lust att skriva mer i klartext så att säga... Är alldeles för respektfull för det, haha.

Puss i alla fall.